Flikk lé Vall

Nej men vilket sammanträffande! Två ångestframkallande dagar - på en och samma dag. Lycklig man blir. För det är sant jag är kvinna och jag är som alla kvinnor sig bör (för kvinnor är ju en enheten och en tänkande grupp där det inte finns plats för enskilda individer och/eller enskilda människor) nojjig. Nojjig över min kropp och att man inte duger som man är. Att man alltid kan bli snyggare, smalare, tajtare, vackrare. Dessa ideal som sköljs över oss som är tänkta att vi ska följa. Som är orealistiska och motsägelsefulla. Man ska vara kurvig och smal, brun och inte rynkig, se ut som 25 vid 40. Man ska verka vara livsnjutare med det perfekta sexlivet (men samtidigt går man och nojja över utebliven orgasm och om man verkligen borde äta några semlor i år). Ovanpå detta ska vi dessutom göra en jävligt bra karriär, verka världsvana och vara förbannat säkra och starka hela tiden.

Kvinnor är fast i en ondcirkel. I en cirkel där vi hela tiden blir tillsagda att vi inte duger. Det ska vi svälja med hull och hår. Ta med ett leende och inte bryta ihop. För ingen gillar en lipsill, ingen gillar någon som tycker synd om sig själv, som knäcks under pressen. Vissa kanske säger ifrån: "Jag duger visst som jag är. Jag är vacker, intelligent och behöver inte ändra mig." Men finns inte känslan där fortfarande? Biter den inte i magen? Att man inte får nöja sig med att bara vara? Och det som för mig är märkligare är hur vi alla vill såga den som inte längre vill vara fast i jag-duger-inte-ekorrhjulet. "Du ska inte tro att du är vacker och kan nåt. Ingen tillåter mig att tro att jag är det, so why should you?"

Jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag kan se mig själv i spegeln och tänka "Hello sexy!" och känna fan jag är fin ändå. Men samtidigt är något där och gnager... Något ondskefullt inom mig och runtomkring mig som ändå får mig att klanga ner på mig själv. Och jag inser: Att vara kvinna är att vara masochist. Att tillåta sig själv bli ett offer. Att straffa sig själv med orimliga ideal och ta det med ett leende, att njuta av det. När jag inser detta känner jag att jag får tunnelseende, väggarna sluter sig omkring mig och jag blir rädd. Varför kan jag inte bara som människa få äga min egen kropp, mitt eget sinne och mina egna värderingar? Varför kan man inte få vårda sig själv istället för att straffa? Och varför är det så förbannat fel att ibland vara svag, att ibland få gråta en skvätt och tycka att livet är hårt och orättvist? För tro fan - det är det!

Nej min uppmaning till er alla idag är, ta (inte una) dig en semla (förutsatt att du tycker det är gott då), tyck om dig själv; inse att du är vacker och intelligent. Inse att du är mänsklig (ja trots att du är kvinna) och straffa dig själv inte för det. Vårda dig själv och lova dig själv att inte falla in i sadomasochismens förtryck.